”Barns språk

är som en skattkista”

Du har skrivit och illustrerat många barnböcker. Hur fick du idén till "Jag var superhjälte, säger vi!"?

- Jag minns inte alla gånger exakt hur jag får idéer och just Batman, som är mitt arbetsnamn på den boken, kommer jag tyvärr inte ihåg hur jag fick idén till. Men jag blir konstant helt fascinerad av barns språk och inspireras av hur de uttrycker sig, kommunicerar och pratar sig fram i lek - såväl ensamma som i grupp. Jag tänker mycket på hur jag själv lekte som barn, och ofta försöker jag smyglyssna om jag kan, på barn omkring mig.
Barns språk är som en skattkista! Att man oftast leker "i dåtid" tycker jag är intressant. "Jag var Batman, säger vi. Sen gjorde du såhär, säger vi..." Som en liten film - med regissörer! Och att man ofta har samma lekar, samma roller, samma traditioner och att traditionerna kan vara så viktiga - att till exempel leka likadant som sist...

Det är jätteintressant, och påminner på sätt och vis om livet i stort, även när man är vuxen..? Jag ville väl någonstans ta vara på det här, försöka bygga en berättelse på samma sätt som barn för en historia framåt på - fast i mitt fall i bokform.

Säkert blir många barn inspirerade till nya, spännande lekar efter att ha läst din bok. Var hittar du själv din inspiration?

- Som sagt, i barns språk väldigt mycket och i barns vardag, tankar och problem man ställs inför som barn. Jag har tur att ha en sjuåring nära mig i min vardag och hon är en enorm källa till inspiration, till exempel är det hon som utgjort "Modell" för min barnbokskaraktär "Leni".
Jag blir också inspirerad av mina egna minnen och minnen av känslor jag hade som barn - och kanske fortfarande har kvar. Även av olika sammanhang och situationer, men också av annan litteratur förstås, andra konstformer och av personer i min närhet. Av att lära mej nya saker och använda hjärnan på nya sätt. Ibland av en färg eller en tröja!

Du har även illustrerat andras berättelser, till exempel Alex Schulmans Bajsfesten nu senast. Vad föredrar du, att illustrera andras eller dina egna berättelser?

- Det där är så olika, så det är svårt att jämföra. Det är så roligt på olika sätt. Men nånstans är nog helt egna texter de allra, allra roligaste. De blir som ens egna barn på gott och ont, det är något speciellt. Att arbeta med sina egna texter är oftast också ett säkert kort för arbetslusten. Då får man ju regissera själv och det är på något sätt mer hänsynslöst – det vill säga man kan köra på lite mer utan att fråga ytterligare parter.

Här på Busbyxan ser vi verkligen fram emot nästa bok av dig. När kommer den och vad handlar den om?

– Helt nyss, bara för någon vecka sen, kom "Sven sticker" på Alfabeta. Nästa år kommer en till bok om Sven; "Sven käkar mat", den håller jag på med just nu och den handlar om Sven, som är en lite bortskämd stackars unge (ca 7-8 år) som i bok 2 blir himla hungrig! Men Sven är så kräääsen och har sån otur att han liksom måste gå igenom både snabbköp, skolmatsal, bagerier, kiosker, tivolin, hamburgersyltor, parker och torg för att kunna äta sej MÄTT. Ska han lyckas?!
2011 kommer även uppföljaren till "Leni är ett sockerhjärta" på Rabén och Sjögren, den heter "Leni blir en bebis" och i den här boken har Leni fått en lillebror - Sigge.
Sigge säger inte mycket, men det är något som har HÄNT med LENI - något är inte som vanligt! Hon kan inte gå, inte klä på sej och inte kan hon äta frukosten utan att spilla. Märkligt, eller hur? Hon måste krypa och kissa i blöja. Hon har blivit en bebis..!